Jag tror vi alla har någon låt som får det att skära lite extra i hjärtat. Jag har några stycken men den här är absolut den värsta.
Jag vet egentligen inte vad det är som gör att det känns som att någon sticker in en stor stor kniv och bara vrider om för jag har inte särskilt utmärkande minnen till låten. Men ändå så vill jag bara gräva ner mig i ett svart hål och aldrig mer komma upp när jag hör den. Samtidigt som jag älskar den...
Om jag ska försöka sätta något sorts minne till den så ser jag mig själv stå på ett halvödsligt dansgolv i mellanstadiet med någon som jag ju inte alls är kär i, samtidigt som alla runt omkring tycks dansa med den de gillar eller den som jag gillar. Antagligen står killen jag gillar redan och hånglar med någon av de snygga tjejerna, eller hänger utanför med sin moppe och dricker hembränt med de coola och lite farliga grabbarna och tjejerna som röker.
Ett annat minne som dyker upp är när jag och Johanna är barnvakt åt hennes systers barn i deras stora stora hus på landet som det tydligen spökade i. Vi kollar på Top Gun, suckar åt hur snygg Tom Cruise är och pratar om de killarna hon får och jag bara drömmer om och lyssnar på just den här låten. Sjunger med gör vi alltid. Hon gör det dessutom skitbra med sin svinbraiga röst och jag gör vad jag kan för att hålla tempot och nivån. Men det är bara vi två som hör (och möjligen spökena) så det gör inget om jag inte sjunger lika bra som henne.
Det var inte alltid bättre förr.



//Sandra

/Sara

//Sara

När jag gick i mellanstadiet (tror jag) så hade jag en bästa kompis som hette Johanna. Eller ja, hade och hade, hon är fortfarande en av mina allra bästa vänner. Anyhow! Johanna sjöng som en gudinna och spelade tvärflöjt. Jag minns en lektion då vi skulle sjunga i grupp hela klassen och vår musiklärare flyttade på mig och Johanna. Vi stod ju alltid bredvid varandra men läraren sa att vi hade så starka röster så vi inte fick stå bredvid varandra. Jag minns att jag blev skitsur. Kanske var jag så kass att de ville ha mig någonstans där jag inte hördes så mycket. Vi själva tyckte iallafall att vi var skitbra. Och Johanna var med i Unga Talanger med Mariah Careys "Hero" och kom tvåa. Så hon var bra. Det var nog inte jag...  
Jag var iallafall skitavis på Johanna som fick spela tvärflöjt, det lät så himla fint tyckte jag. Själv fick jag spela kornett. En slags mindre variant av trumpet. Varför låter man en stackars liten tjej spela kornett? Såg någon en trumpetkarriär framför mig? Efter de åren man var tvungen att spela instrument i skolan slutade jag. Johanna fortsatte dock och spelade på bröllop och grejer. Jag är fortfarande bitter över att jag inte valde ett annat intrument eller att ingen övertalade mig att välja något annat. Varför inte gitarr?? Så hade jag sluppit börja från scratch nu när jag snart är 30 bast. Det är jävligt lätt att vara efterklok...  



//Sandra

Sommaren var verkligen i Malmö i helgen. Helt fantastiskt att kunna sitta flera timmar i solen i enbart linne utan att frysa. I slutet av september. Jag gillar´t!

Här i skogen får man roa sig bäst man kan så jag tänkte ge mig på att recenssera Lasses nya platta låt för låt. Den hade release idag men min kom ju i torsdags till min stora lycka.

Järnvägsspår - Den här tycker jag faktiskt låter som en Kent-låt under introt. Påminner lite om låtarna på "Tillbaka till Samtiden". Lasses stämma tar bort den jämförelsen så fort han börjar sjunga. Den här låten är en av mina favoriter på skivan.

Kedjebrev - Ännu ett Kent-intro. Kanske nästan mer än Järnvägsspår. Jag gillar att det är bra fart i den här, Lasse gör tempo bra. iallafall i mina öron. Klockrena textrader. Eller vad sägs om "en bitter känsla sitter av sitt straff"?

Ett sällsynt exemplar - Man luras att tro att detta är en ballad, både pga musiken och den ensamma stämman. Sedan drar även denna låt igång med dunder och brak. Jag skulle absolut kunna se den här som nästa singel då den garanterat hade gått hem i stugorna.

Du som reser mig - Man nästan väntar på att första textraden ska bli: "det var jag och Fröken Svår". Det här är den "gamla" Lasse. Ruskigt bra.

Du min vän i livet - Ännu en ballad i gammal väkänd anda.

Jag får liksom ingen ordning - Kommentarer överflödiga! Synthar, tempo och ett klockrent budskap. Kan inte bli bättre än så här.

Jag fattar alltihop - Piano, vispar på ett trumset och en stark stämma. Mitt i prick!

Köpenhamn och överallt - Överlag är soundet på den här skivan helt annorlunda mot vad det brukar vara. Det märks tydligt även i den här låten. Och han kommer undan med det och lyckas göra det till något självklart och riktigt bra.

Fribiljett till himlen - Jag får lite Eva Dahlgren-vibbar under introt till den här. Texten och stämman är så vacker att jag ryser.

Berätta hur du gör - Småhest och avskalat.

Skivan är sjukt varierande och har inget genomgående tema som exempelvis Daugava som var ganska lugn och dyster. Jag gillar att ingen låt är den andra lik och att han experimenterar med soundet. Ett stort steg framåt!

//Sandra

För tillfället är det nästan bara John Mayer som rullar i min Spotify. Jag har ju en tendens att snöa in periodvis på vissa artister. Vissa består (typ Winnerbäck) medans vissa avtar efter ett tag.

Annars då? Syrran gick vidare på sin intervju! Hon är så duktig, har alltid varit läshuvudet av oss två. Är jag inte intresserad av ämnet så orkar jag inte heller läsa in mig på det mer än jag precis behöver. I övrigt är jag numera brunett, verkar uppskattas av samtliga så det var nog ett bra val. 

Sänder en tanke till Patrik Swayze också som efter år av kämpande mot sin cancer avled häromdagen. Ännu en filmprofil har gått ur tiden. Då tänker jag såklart på Ghost och Dirty Dancing. Två filmer man aldrig kommer glömma eller tröttna på.
Jag hittade massa bilder då han såg helt förstörd ut och mer död än levande men jag väljer att minnas honom så här eftersom jag tycker det är så tragiskt att den sjukdomen kan göra så med människor.

 



//Sandra

Min Lasse-tavla fick så mycket fina vitsord att jag kände mig manad att lägga upp den tavlans kompisar. De är storlek.. ehh.. mindre.. men sitter på var sida av den större varianten.

 

//Sandra

Jag har alltid varit svag för detaljer. Små saker som kan piffa upp ett helt rum. Eftersom det är så lätt att bli hemmablind och tycka att ens eget hem alltid är tråkigare än alla andras bestämde jag mig för att leta upp dessa små detaljer hemma hos mig själv och hittade faktiskt en hel del. Dessutom säger de ganska mycket om vem jag är.


Mina supersöta tavlor. Jag älskar det gamla stuket. Vykorten köpte jag i någon fotoaffär, typ Expert eller liknande och ramarna har jag för mig att jag köpt på Ikea.



Min afrikanska kvinna som bryter av det tråkiga bland mina bokryggar i fönstret. Hon hade en kompis men hon råkade tappa huvudet till min stora sorg. Både huvud och resten av kroppen ligger kvar i en låda, har inte haft hjärta att kasta den än.



Ja här är väl ord överflödiga... Fotot köpte jag via nätet på Rockfoto.se och ramen köpte jag snorbilligt i en lågprisaffär i Malmö. Plektrumen hittade jag i gyttjan på Amfium dagen efter Lasses konsert förra somamren. Kan vara det bästa jag äger. (Efter min katt då..)




Lite färgglada tidningar piggar upp vita väggar.



Likaså söta brickor i köket.



Och snygga kokböcker.



Eller varför inte ett "gardinhänge" från Indiska?


Nu utmanar jag er andra att göra samma sak!! Fram med det positiva och hitta det där lilla extra hemma hos er.

Under tiden kan ni lyssna på den här fantastiska låten!



//Sandra

Jag har lyckats samla på mig alldeles för mycket armband, örhängen, halsband och annat smyckestjafs. Nackdelen med det är att man aldrig hittar det man ska ha när allt ligger i korgar eller glömmer bort en massa saker man har för att de ligger i botten och man aldrig orkar rota. Ungefär som fenomenet när man rensar garderoben, "Oj den hääär hade jag ju glömt! Och den här, hoppsan!"

Därför mina kära vänner tänkte jag dela med mig av ett tips som jag förvånansvärt nog lyckades komma på helt själv. Min papperskorg inne på toa innehåller i stort sett bara tomma toarullar och dessa bestämde jag mig för att använda. Jag insåg snart att armbanden var en aning bredare än en toarulle, iallafall i detta hushållet. Inga handleder som en Barbiedocka här inte! Därför tog jag en tom gammal hårspray-burk och jisses vad bra det blev!

 

Do like this:
1. Börja med att klä in hårsprayet i tomma toarullar (desto fler man hittar desto bredare blir omkretsen och det hela blir stabilare eftersom armbanden inte far omkring.)
2. Limma fast omslagspapper (Lagerhaus har sjukt coola och billiga!!) och rulla in hela spektaklet några varv. Limma sedan fast skarven och fixa till kanterna med hjälp av sax, lim och tejp.
3. Volia!

Har man några få lite tunnare armband så klarar man sig med en vanlig toarulle (kan eventuellt förstärkas med flera rullar för mer stabilitet).



Nu förtjänar ni en grym låt efter mitt överambitiösa lördagstips. Borde skaffa mig ett liv eller göra något vettigt...




//Sandra

//Sara

Jaha, så var det dags för den garanterade allergichocken som alltid kommer så fort jag varit ifrån den här staden och kommer tillbaka igen. Det kom första gången förra terminen i form av utslag på hela halsen och bröstet. Det spred sig även ner mot armarna och jag var hos sjuksyrran här på Campus och hon hade ingen aning vad det kunde vara eftersom jag inte bytt varken duschcreme, body lotion eller tvättmedel. Men efter lite allergimedicin var det tack och lov borta. Nu efter sommarlovet och en vecka här var det alltså dags igen. Det kliar nåt så in i helvete och jag ser för jävlig ut! Jag hade som tur är kvar medicin från förra rundan så det är bara börja knapra piller. Skit! Undra om det är skolbänken eller Hålan jag inte tål... 
 

Allergiframkallande??


Anyhow, imorgon kommer Takidas skiva. Jag mitt sär kan inte minnas om jag förbokat det eller inte, troligtvis inte. Syrran däremot vet jag kommer sitta och vakta posten hela dagen imorgon.

Nu är det dags att återgå till hemtentan. Den första hemtentan på 4 terminer som jag tycker är KUL att skriva. Och det ska vara den som alla klagat sig blå över innan. Skumt. Jag borde nog söka hjälp.