Sitter just nu och lyssnar in mig på Takidas nya platta "The Burning Heart". Ni som läst recensionerna på skivan eller deras senaste turné med Europe vet att de inte fått så bra kritik. Själv passar låtarna på deras nya skiva mig perfekt. Tycker att den är riktigt bra. Måste dock säga att deras förra "The Darker Instinct" var snäppet bättre, men jag är långt ifrån besviken. Retar ihjäl mig att jag inte var på deras tältturné, men men.. Man kan inte hinna med allt.
Lasse blir modefotograf. Att han är intresserad av att fotografera har nog inte undgått något hardcore-fan. Att han dessutom gör det bra är inte heller någon hemlighet. Jag har mestadels sett hans fotografier över landskap och natur och de är så mycket Lasse. Oftast lite grå, regniga med mycket känsla. Så som Lasse är. Ni som varit på konserterna vet att allt han gör sker med känsla om det så handlar om nakgrundsbilder under en konsert till sättet han pratar till publiken på. Längtar till konserten i september!
Soooommar!! Äntligen har värmen hittat hit igen. Jag älskar det! I helgen drar hästveckan i Falsterbo igång och då är det alltid kul att jobba. Semestern får vänta ända till augusti men den som väntar på något gott...
Häromveckan gick en tjej från min jobbstad bort i cancer. Inte ens 22 år gammal. Jag kände henne inte men visste vem hon var genom hennes kille. Läste hennes tvillingsysters senaste inlägg i deras gemensamma blogg igår och det var omöjligt att inte börja gråta. Ibland är livet så himla orättvist!
malincammero.blogg.se
Till Honom, vill jag ge låten nedan. För att han alltid skapar Fireworks i mitt liv!
Turbulent vecka på jobbet, fick lämna mitt första dödsbud ena dagen. Att stå utanför en dörr och veta att man om ca en minut kommer att förstöra livet för en familj är ingen skön känsla vill jag lova. Den unnar jag ingen och i sådana lägen undrar jag varför man valt det yrket man valt.
Dagen efter körde en kollega i mitt turlag och krockade på tjänste-mc:n och fick åka in till akuten. Alla som var först på plats var hans närmsta kollegor och många är fortfarande inte sig själva, framför allt inte hans parhäst som var först på plats och som tvingades ta hand om alla förstahandsåtgärderna när hans bästa kompis ligger medvetslös i hans armar med rosslande andning.
Känslan i magen när larmet gick ut på radion om en "trafikolycka mc-personbil med personskador, kollega inblandad" är obeskrivlig. Man frös till is. När sedan mannen på ledningscentralen frågar kollega på plats: "Är det J?" och hon svarar: "Ja det är J" så brister det för de flesta. Tusen tankar hinner fara genim huvudet innan man vet hans skadestatus, medvetandegrad, hur allvarligt det har varit på plats osv. Synen som möter en när jag landar efter att ambulansen precis har kört glömmer jag aldrig. Mina allra bästa kollegor står och försöker dirigera trafiken på plats så gott de kan samtidigt som tårarna rinner ner för kinderna och de försöker agera så proffsigt det går.
Turlagsfesten vi skulle haft igår blev självklart inställd och jag vet inte riktigt vilka som kommer dyka upp under helgens nattskift. Det återstår att se. Jag hoppas iallafall att vi får hälsa på honom på sjukhuset snart, hittills har han inte orkat, varken fysiskt eller mentalt.
Ska man se något positivt ur det hela så har man insett hur nära vi faktiskt står varandra i turlaget, man blir som en alternativ familj.
5 månader senare.. Vad hände? Jag vet inte!.. Jag ska iallafall försöka bli bättre på det här jag lovar! Som Susanne skrev så kommer livet ibland emellan och tiden upptas av annat.
Något som gladde både mig och syrran är att LW ska göra en höstturné i stil med de fanskonserter han lottade ut på hemsidan. Intimt, nära och garanterat underbart!
Saknar honom!
Faktiskt.
På tal om en annan vissångare så kan jag starkt rekommendera filmen om Cornelis för er som inte har sett den!!
Jag och syrran är väldigt lika på många sätt och vis. Bl a tröttnar vi väldigt fort på killar. Eller tröttnar och tröttnar, det handlar nog mer om att vi behöver space. Nedanstående låt är klockren i texten som träffar rakt på sak och jag tror att hon kommer hålla med mig.
Jag blir lite sentimental när jag läser det här. Samtidigt som han växer mer och mer för varje gång. Jag vill också kunna uttrycka mina känslor så här pricksäkert. Tillsvidare får han göra det åt mig...
Stockholm den 19 oktober 2010
Hej vänner!
Jag sitter och tänker på den där kvällen i Malmö när vi precis klivit av scenen. Jag satt på en bänk på en liten avspärrad del av Stortorget med en öl i handen. Ett par minuters märkligt lugn. Anspänningen var över, vi klarade det, typ tjugofem gånger. Och vi hade en väldigt minnesvärd sommar på vägen. Tänker också på dom första dagarna vi sågs, jag och bandet, i replokalen sex veckor innan turnén. Hur man då helt och fullkomligt har glömt vad en turné är, hur det känns, hur man mår, vad man möter. Sen går det på som ett stormväder tills man flyter i land på ett stortorg i Skåne. Så känns det i alla fall nu, som att det gick väldigt fort. Så som det sägs göra när man har roligt.
Efter en liten lucka i tillvaron, några dagars tomrum, kom hösten och jag har grävt ner mig i skivor och filmer och lärt mig olika sorters taggbuskar och engelska ord för olika bär. Det låter konstigt när man säger det så här märker jag. Jag har även provat på olika åkattraktioner, varit på bröllop i Italien samt tagit med min son till Söndermarken i Köpenhamn. Det är skönt att vara ledig och skönt med höst.
Ibland tänker jag att jag skulle börja skriva på en skiva igen, men jag tror inte att jag är riktigt rustad än. Det får ta den tid som behövs. Jag försöker göra lite annat så länge. Konstigt brev det här. Vad jag verkligen vill säga är förstås TACK för allt! Tack för att ni kommer på konserterna och för att ni är världens bästa publik. Det blir så meningsfullt när ni står där.
Och när jag ändå är i gång med tackandet så vill jag passa på att tacka alla som var med på turnén. Mitt band, Ane, Laleh, Melissa, Sophie, Dundertåget, Love med musiker, scenbyggare, tekniker, vakter, barpersonal, catering, turnéledare, chaufförer, kafépersonal, skivaffär, Amnesty, merchandise, alla! Jag kommer aldrig att glömma den här sommaren.
Och stort tack för alla gratulationer jag fått idag!
Nu åker även Anna Stadling på turné och den konserten missar jag OCKSÅ! Jag vet inte riktigt hur jag (miss)lyckats planera mitt schema den här hösten. Har jag tur kan jag be på mina bara knän att någon kan byta med mig men jag hyser inte alltför mycket hopp om den saken. Biljetterna kostar 160 pix vilket är sjukt billigt för en så bra artist som Anna. Enligt mig då alltså. Jag får väl trösta mig med att hennes album snart dimper ner i lådan. Vilket påminner mig om att jag måste beställa Pernilla Anderssons platta också. Det är mycket nu..
Kom av någon anledning att tänka på den här konserten som hölls i Malmö på Stortorget för några år sedan (kan det ha varit 2006??) till en hyllning av Mikael Wiehe.
Ett år har gått sedan en vän till mig gick bort. Det går dagar när jag inte tänker på något annat än honom. Han var 24 år när det hände och orsaken var hjärtkranskälsförkalkning med diffusa ärrbildningar i hjärtmuskulaturen. Fråga inte vad det betyder på svenska, men det var inget väntat. Han var inte sjuk på något vis och ingen anade att det kunde hända. Han hade hela livet framför sig och hade precis läst klart på universitet och skulle ut på havet och segla strax efter att detta hände. God works in myterious ways, så är det och det är himla tråkigt när det ska bli så här. I stället lyssnar jag på låten nedan och tröstar mig med att "heaven is a place nearby" och att vi en dag kommer att ses igen.
Man vet aldrig vad som händer och när det händer, så ta vara på varandra och de stunder ni har tillsammans i stället för att ödsla energi på att bråka och tjafsa om småsaker.
//Sara
PS. Denna låt vill jag ska spelas på min begravning. Måtte det dröja länge till dess bara.. DS.
Jag är lite ledsen för tillfället. Säkert! spelar samma kväll som vi har julfest med jobbet. Självklart hade jag helt enkelt bara kunant välja att gå på konserten istället men en julfest är precis vad man behöver ibland. och många av kollegorna träffar man så sällan, och ännu mer sällan "privat". Störigt som fan! Har velat se Säkert hur länge som helst...
Jag har inte insett att Lasse i stort sett sjunger mina ord i En stannfågel ger sig av eftersom jag inte satt mig ner och verkligen lyssnat på texten. Inte förrän min syster sa att det lät som ett tillfälligt avsked till hans fans. Då slog jag fram den i boken och insåg att det i stort sett var mitt förra inlägg fast i en kortare version...
Jag sitter på ett tåg i en ödslig vagn och det luktar lite dig och mig
Jag har en ambition att jag ska bort någonstans till samma syfte som jag haft med dig
Jag blev trött på mig själv jag blev så destruktiv åh du fick inte följa med
Jag har en situation med ett annat liv och du har ingen del i det
Jag ska ingenstans Jag bara bryter lite is Det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis
