Den här låten får mig att omedvetet kastas tillbaka till sena 90-talet då såna här röster och hela soundet var så sjukt inne. Jag kan inte heller låta bli att tycka om den även om den inte alls passar in i min musikmall nu för tiden. Videon är nästan lika 90 som låten med en tjej som ligger på sjukhus, en kille som sörjer och springer i kyrkan. I slutet sitter hon självklart i väntrummet när han först tror hon är död. Sorry, to ruin the story men det är lite väl klyschigt. Kanske är det därför Ironik kommer undan med det?

Idag började solen helt plötsligt skina från absolut ingenstans och jag gav mig ut för att insupa Campus en sista gång innan skolan och allt plugg skulle dra igång igen. På min väg mot välkända lokaler ser jag att Baja-Majorna står kvar på platsen där konserten varit. Mina steg styrs omedvetet ditåt. Just då börjar "Stockholms kyss" spelas i min ipod och jag kliver ut på den leriga nedtrampade arenan jag stått på två dagar tidigare. Jag ser spår från ett slagfält, gamla avspärrningsband runt en soptunna, metall staplat på hög, lyftkranar från nedmonteringen av en scen. Jag strosar runt i leran och längtar tillbaka till den kvällen. Hör alla ljuden, känner alla känslor och då. Då får jag se något vitt som tittar upp på mig från en vattenpöl. "Kom ihåg mig". Där ligger ett plektrum. Jag tar upp det och kramar det i min hand. Omedelbart hittar jag en till. Den har ansiktssidan uppåt. Båda är leriga och man kan knappt urskilja texten. Jag vet precis var jag ska ha dom. Jag håller dom i min hand en lång stund, håller dom krampaktigt, blundar , lyssnar och ler. Liveversionen av "Lång dag". Jag känner kvällsbrisen, trängseln, andedräkterna från grannen bredvid, basen som gungar i marken. Ser scenen och känner bara frid. Jag öppnar mina ögon och går runt lite till, undrar var scenen stod exakt, hittar ett gammalt fotspår, undrar om det kan vara hans. Går i det. Det kan ha varit hans. Det är dags att gå tillbaka nu. Sommaren är verkligen slut.
 

Den 15 augusti (ja jag vet,det var en vecka sen men det skiter jag i) så var det nån form av gala som hette Guldknappen. Där vann iallafall Odd Molly för årets bästa designer. Grymt! Deras kläder är sjukt snygga. Men way to expensive för min studentplånbok!

De senaste 2 dagarna har jag suttit och njutit av Bränt Krut vol.3 i min mediaplayer. Här i studentlyan har jag ingen stereo så datorn är min allra bästa vän. Och mamma som lånat ut högtalarna till densamma.. Jag undrar om mina studentgrannar uppskattar mitt skrålande genom lövtunna väggar med tanke på att jag sjunger falskare än självaste Håkan Hellström (förlåt alla hans fans men han sjunger verkligen illa så föreställ er då hur jag låter...)
Har en stilla önskan att det ska komma en ny live-dvd med världens bästa Lasse men vetefan om det kommer ske.

Hade jag varit rik så hade jag snart varit fattig igen. Eller nåt... Jag hittar så sjuuukt mycket snyggt på nelly.se som jag bara could die for!! Att de sedan får in mer och mer av mitt favvomärke Friis&co gör ju inte saken bättre. Nu har de dessutom börjat få in massa skor också. Tur att de är för höga så jag inte kan beställa dom av den anledningen. Men det finns ju andra...
Jag kan inte ens komma ihåg hur många beställningar jag gjort därifrån i sommar. Även lite coola tishor från andra ställen. Det är tur man tjänat lite kosing iallafall. Men vad hände med sparandet?

Introtävlingen i P3:

Smells Like Teen Spirit - Nirvana
?
I´m never gonna dance again - ?
?
?
?
?

 Ja det började bra, sen gick det åt helvete...

Melón Dollar Mojito

Blueberry Mojito

Idag hämtade jag bilderna från rockfoto.nu. Numera har jag denna i A3-format! Haja det!! Den kommer lysa upp mina trista dagar i studentrummet. Jag hade beställt 3 i A4 ockå men den ena gav jag bort i födelsedagspresent.

För övrigt har jag shoppat alldeles för mycket på nelly.se idag. Men jag behöööver faktiskt massa grejer som jag inte har råd att köpa under terminen.. *visslar och himlar med ögonen*

Imorgon ska jag äntligen få äta kräftor och på lördag är det dags för Takida igen. Lasse på fredag och sen är fan hösten här på riktigt. Skit!!

Efter en middag på en av stans restauranger, ett glas rött (och halva sällskapets glas i knät) går jag sakta Kungsgatan-allén hem och inser att det är nästan exakt en vecka tills jag måste åka härifrån. Tanken att flytta har slagit mig några gånger när jag varit på besök på andra ställen. Göteborg är jättemysigt och Stockholmn är fantastiskt. Men är jag beredd att överge mig älskade hemstad i Skåne? Nä jag tror fan inte det. Här är hemma och här älskar jag att vara. Jag kommer alltid känna en viss dragning till Stockholm, det tvivlar jag inte på. Men till syvende och sist vill jag kunna åka hem till Malmö igen.
På vägen hem lyssnar jag på Winnerbäcks sommarpratande från P1 som finns i min ipod. Hans lugna röst skänker ett välbehag och jag går och småler åt hans sarkastiska och småtorra vitsighet. Jag kan snart det här programmet utantill tror jag...

I sommar har Jerikos C/O Bar kört Mixtape onsdagar och torsdagar, då kända profiler har lirat sina favoritblandband. Jag har tänkt gå flera gånger men det har alltid dykt upp något i vägen. det retar mig något enormt nu när sommaren lider på sitt slut och jag endast har en vecka kvar i sköna Malmö.
Själva koceptet låter för mig som en klockren vinnare. Jag vet inte hur många blandband jag hade när jag var liten/yngre. Både på kassett och VHS. MTV var min bästa vän när det kom in i min värld lite senare än det hade gjort för alla andra. Min  video var nog den mest välanvända när det kom till inspelningar och vissa videor såg jag bara en gång och aldrig mer så lyckades man fånga en av dom på ett VHS-band var lyckan fullkomlig. (Typ Weird Al Yankovics Smells like Nirvana, som självklart inte finns att sno från Youtube utan bara i visningsversioner. http://www.youtube.com/watch?v=mxh5v5MpEB8 History repeats...) Jag undrar vart jag har allt det här idag... Förmodligen i kartonger på vinden efter alla flyttar sedan dess.
Jag skulle nog aldrig bli erbjuden att spela upp mina blandband offentligt eftersom jag liksom många andra tjejer i min generation var en looser för NKOTB, eurodisco och hårdrocksballader.

Så var röstningen om Sveriges turnékung 2008 avgjord här. Med tanke på att Magnus Uggla kom tvåa så undrar jag vad det är för folk som har röstat, men nästan 12 % var ju iallafall vettiga eftersom de röstade på Lasse. Jag vet att jag är ordentligt partisk i båda fallen, men fan vad rätt!
Tvåa bland tjejerna kom Miss Li. Hade iofs helst sett Annika Norling från Säkert! som tvåa och Miss Li på första men å andra sidan, vad är en fånig lista?
Intervjun med LW var iallafall bra, han gillar sina fans nästan lika mycket som de gillar honom. Och vill han skaffa sig en hobby så har jag en massa bra förslag haha!

Jag längtar sjukt mycket till 22 augusti då jag ska få se Lasse igen. Den konserten kommer det troligtvis inte bli lika bra drag som i Malmö men huvudsaken att Lasse och bandet står på scenen.
Jag har funderat på att skaffa en tatuering hur länge som helst nu och vill gärna ha ett LW-citat. Tyvärr finns det så himla många och det får inte vara för långt. Det kanske skulle bli den här regniga söndagens projekt att bestämma mig? Så får det bli!


Lite olika typsnitt...

Igår såg jag och kompisen nya Batman-rullen. Den var riktigt bra. Christian Bale är så in i bängen snygg och Heath Ledger spelar sjukt bra som den psykotiska Jokern. Man blir nästan lite abivalent i relationen till honom, man vill hata honom och tycka att de borde ta fast honom samtidigt som man verkligen inte vill se honom dö på vita duken. Det slipper man tack och lov också. Om det är ändrat i efterhand eller om det är ursprungsversionen låter jag vara osagt.

När jag svintrött äntligen kom hem efter filmen avslutade jag en perfekt dag med att läsa intervjun med Lasse i Sonic. Den var precis så bra som jag hade hoppats och som vanligt när man fått läsa eller höra något nytt av herr Winnerbäck så vill man bara ha mer...

Jag gillar gamla reklambilder a la 50/60-tal och några av mina väggar pryds med sådana.

En film som utspelar sig under denna tid är Mona Lisas leende. Julia Roberts gör en bra huvudroll men min favoritkaraktär är Maggie Gyllenhaal som är lite skönt nonchalant och struntar i vad alla andra tycker och vågar säga ifrån mot präktiga översittarbrudar.

Eftersom senaste numret av Sonic var slutsålt på deras hemsida och jag var i alltför mycket extas över Bränt Krut vol. 3 på konserten och inte hade en tanke på att köpa den där fick jag ta mig ner på stan idag istället och köpa den på Pressbyrån. Jag har ännu inte gett mig i kast med att läsa den utan sparar den till speciellt tillfälle då jag har all tid i världen och bara kan gräva ner mig i den lååånga intervjun av Jan Gradvall med Winnerbäck! De som läst den säger att den är riktigt riktigt bra!
Jag har dessutom köpt ett par kängor idag. Kan inte riktigt fatta att jag ska vandra runt i sådana resten av karriären... typ. Weird...

Doris Svensson, känd under artistnamnet Doris, är en svensk sångerska född 1947 i Göteborg. 

Doris har arbetat med flera musikgrupper under 1960- och 1970-talen. Hennes scendebut gjordes 1960 och två år senare kom hennes första skiva, Singin' the Blues, med The Strangers. Hon sjöng därefter ett tag i dansbandet Weeds och senare i popgruppen Plums. Plums fick en hit 1967 med låten "Mama Didn't Lie". Två år senare, 1969 startade hon bandet Dandys; med dem fick de också en listplacering med "Go Back to Daddy".

1970 släpptes albumet Did You Give the World Some Love Today Baby. Gruppen hon spelade med på skivan bestod av Berndt Egerbladh på hammondorgel, Lukas Lindholm på bas, Bengt Carlsson på gitarr och Janne Loffe Carlsson på trummor. Skivan sålde dock inte så bra och glömdes snart bort, men drygt 20 år senare blev skivan något av en kultskiva och ett eftertraktat samlarobjekt. Därför återsläpptes albumet på CD 1996, med spår i från albumen med Plums och Dandys.

Låtarna från albumet har sedan återkomsten använts i reklamer och vinjetter. Spåret "Beatmaker" användes till programmet Doris i P3, titelspåret har använts i reklam för SOS Barnbyar och som signaturmelodi till Bästa formen 2005 och "What a Lovely Way" förekom bl a i TV-serien Cleo. Spåret "Wouldn't That Be Groovy" har också använts i reklamfilmer för IKEA.

Under 1970-talet jobbade hon tillsammans med sin man i dansbandet 031. Doris la dock musikkarriären åt sidan och arbetar nu som undersköterska i Göteborg . (wikipedia.org)

Jag har bara en av hennes skivor och den skaffade jag efter att ha sett reklamen för just SOS Barnbyar. Det visade sig att hela skivan var helt galet grym! En blandning mellan jazz, blues och gud vet allt. Verkligen värt att lyssna in för den som vill ha något gammalt men som ändå känns fräscht. Med sin kaxiga hesa röst sjunger hon skiten ur de flesta och man kastas handlöst mellan årtalen.

Det hade man verkligen igår. Öl, mycket folk, en upptrampad dammig konsertplan och världens drag. Tyvärr höll Takida bara på i 45 minuter och lämnade sedan för huvudakten Hardcore Superstar. Dessutom var allting försenat. Vi hade läst på hemsidan att Takida skulle starta redan kl. 19 så när kön ringlade lång 18.15 och insläppet fortfarande inte hade börjat kände vi stresspulsen öka. Men den visade sig gå fort och väl därinne fick någon höra av en vakt att de skulle gå på först klockan 20. Jaha, så var det med den stressen. In i öltältet och kränga lite nachos och sänka en bira. Jag tror jag sprang på toa 114 gånger...  När de väl kom på kl. 20.30 drog de igång 100% direkt och all irritation över väntan var som bortblåst.

Efter 45 minuters fullt ös traskade vi in på Debaser några steg därifrån och fortsatte kvällen med öl och strawberry Daquiries. Lovely!