Dagen efter körde en kollega i mitt turlag och krockade på tjänste-mc:n och fick åka in till akuten. Alla som var först på plats var hans närmsta kollegor och många är fortfarande inte sig själva, framför allt inte hans parhäst som var först på plats och som tvingades ta hand om alla förstahandsåtgärderna när hans bästa kompis ligger medvetslös i hans armar med rosslande andning.

Känslan i magen när larmet gick ut på radion om en "trafikolycka mc-personbil med personskador, kollega inblandad" är obeskrivlig. Man frös till is. När sedan mannen på ledningscentralen frågar kollega på plats: "Är det J?" och hon svarar: "Ja det är J" så brister det för de flesta. Tusen tankar hinner fara genim huvudet innan man vet hans skadestatus, medvetandegrad, hur allvarligt det har varit på plats osv. Synen som möter en när jag landar efter att ambulansen precis har kört glömmer jag aldrig. Mina allra bästa kollegor står och försöker dirigera trafiken på plats så gott de kan samtidigt som tårarna rinner ner för kinderna och de försöker agera så proffsigt det går.

Turlagsfesten vi skulle haft igår blev självklart inställd och jag vet inte riktigt vilka som kommer dyka upp under helgens nattskift. Det återstår att se. Jag hoppas iallafall att vi får hälsa på honom på sjukhuset snart, hittills har han inte orkat, varken fysiskt eller mentalt.