Min Nirvana-historia började rätt sent. Jag var en lantis som inte riktigt hade koll på läget. Jag flyttade in till "storstan" -96 och det var via min styvbror och MTV som jag upptäckte Nirvanas musik. Jag minsn att jag låg i pappas bäddsoffa och kollade MTV nätterna igenom eftersom jag inte hade det hemma hos mamma och en kväll/natt spelade de Nirvana Unplugged i New York. Då var jag fast. Då hade Kurt Cobain varit död i nästan 2 år. Jag tror att det bidrog ännu mer till min smått besatthet som växte fram där i radhuslängan. Jag tyckte han var så gaaalet snygg och mystisk. Sen var han ju knarkare och lite "svår" och det ouppnåeliga hade liksom nått sin yttersta spets. Kanske har vi alla en liten tendens av martyrskap i oss. Jag hade det nog där och då iallafall. Hela mitt rum tapetserade jag med planscher, tidningsurklipp och låttexter. Då snackar vi både väggar och tak. Nu i efterhand kan man ju kanske ifråga sätta det friska i det men det blev ju bra till slut hehe. Jag har fortfarande alla skivor kvar och det finns många låtar som jag inte ens tycker är bra och vissa skivor som jag knappt lyssnat på. Men godbitarna väger upp det med råge så de kommer utan tvekan alltid ha en extra plats i mitt välfyllda musikhjärta.