I Sthlm...
Efter var gång jag varit i Stockholm och hälsat på och vandrat längs Söders gator så känner jag en sån otrolig dragning till staden. Det är ju där jag ska vara.
I det nya.
Det flärdfulla.
Det tilltalande.
Kanske romantiserar jag det eftersom jag inte haft en vardag där? Jag kan dock inte bli kvitt saknaden varje gång jag tvingas lämna.
Jag saknar gränderna, att man aldrig vet vem man kommer möta längs gatan, de små pubarna och ställena som ligger insprängda i ett betonghus bakom en anonym dörr och gömmer en atmosfär som inte går att beskriva. Jag saknar Skånegatan, Östgötagatan och Pelikans skylt på Blekingegatan. Jag saknar Sofo, Folkungagatan och Södermälarstrand. Jag saknar att kunna gå längs gator och identifiera mig med låttexter jag håller av. Blå dörren, Götgatsbacken och baren på Mosebacke. Bilden av Peps och Winnerbäck. Två ikoner som sammanfattar mitt liv så bra. Skåne vs. Östergötland. Jag. I en stad där jag borde vara?
Eller längtar jag bara efter en romantisk bild av en stad jag egentligen inte känner? Men kanske har jag helt enkelt fått ut allt jag kan av de städer jag hittills bott i? Det finns inget mer att se, inget nytt att upptäcka eller uppleva.
Kanske kallas det slentrian?
Vardag?
Är allt bara en impuls efter en sommar av tvära känslomässiga kast? Kanske är Stockholm bara en tillflyktsort från allt som varit jobbigt och som troligtvis alltid kommer vara jobbigt? Att lämna staden där allt hände kanske är det ultimata avslutet. Då när Elegi fick mig att orka andas vidare trots att det kändes som att bröstet skulle spricka vilken sekund som helst och varje steg var tyngt som av kilovis med sten.
Är allt bara en flykt till något som egentligen inte finns? Till en fantasi om något annat. Om en bättre vardag.
En flykt från något jag inte vet hur jag ska hantera. Tvåsamhet som jag inte riktigt är van vid. Lätt känner mig fångad i, osäker i, tvivlar på. Jag kastas mellan känslorna av att vara lycklig och förälskad och att tvivla på om det är rätt, om det är det här jag vill ha. Och då börjar jag leta vägar ut. Ursäkter ut.
//Sandra
Sandra, min vän!
Detta var den bästa text jag läst på en blogg på väldigt länge! Jag gillar din äkthet, att du vågar bli lite mer privat i detta inlägg, blotta dig lite. Det ger en nerv till texten, en energi som är fantastisk!
Jag känner precis som du när jag är i Stockholm. Och ska lämna. Fattar inte varför jag inte flyttade när jag var ung, som alla andra... Då kunde jag ju återvänt nu, om jag hade velat det alltså. Eller hade jag varit allt det där jag drömmer om och lite till...och vandrat runt på Söder och andats Lasseluft...
Det enda som är värre än att lämna Stockholm är att lämna NY...
Men Malmö är väl inte heller fy skam direkt? Många flyttar ju från huvudstaden neråt nu, Malmö är ungt och hippt och på gång..eller?
Känner igen dina känslor, tankar, förvirring...livet och kärleken...de ständiga gåtorna...
Hade varit kul att träffa dig någon gång. känner på mig att vi har mkt gemensamt! Kram
Hmm kan tyvärr inte hålla med dig om Malmö. Ett tag trodde jag att jag alltid skulle vilja bo här, att Malmö var den ultimata staden, slutstationen. Men när man kommer till Stockholm och återvänder till grå betong, likadana fyrkantiga tråkiga hus, skottlossningar och knivrån på öppen gata var och varannan dag så börjar man fundera på vad man egentligen gör här. Malmö har tyvärr spårat ur totalt. Jag är glad att jag slipper jobba i det klimatet som är här just nu, kollegorna står lamslagna och lagstöden för att agera räcker inte till.
Visst har Malmö fortfarande sin charm men tyvärr börjar det negativa ta över.
Aldrig kan man få vara nöjd.. Få bara va.
Hade också gärna träffats, tror samma som du :) Kram
Visst är Stockholm underbart på många sätt. Närheten till allt, rörelse överallt, vattnet, byggnaderna och stadens utbud för alla.
Jag är glad att jag flyttade dit och fick 12 år där, men nu är det inte där jag vill va längre. Nu är det där mitt hjärta finns som jag vill va.
På landet i det röda huset med de vita knutarna och naturen precis utanför =)
Men jag förstår din längtan.
Kram på dig!
Jag vet inte om det är en bra eller dålig känsla du skriver om riktigt.. :) Men jag förstår ju av kommentarerna att det inte är helt positivt.
Kan du tänka dig flytta till Sthlm då? För det är ju som du säger en sak att ha det som tillflyktsort och en helt annan att faktiskt bo där. Tanken på Sthlm har slagit mig med vilket förvånar mig själv. Jag har alltid varit supertrött när jag kommit hem därifrån. Alla människor, all stress. Men nu, jag vet inte. Jag har fått en annan bild pga att en kompis bott där en tid.
Samtidigt tror jag att alla får den där känslan ibland. Slentrian. Hur kul är det liksom? Och när det väl börjar hända saker så vill att det ska fortsätta hända saker. Det blir som en kedja av saker som man vill ska fortsätta kicka igång en.
Hur det än är så hoppas jag att allt ordnar upp sig! Och att du kommer fram till något :)
Många kramar!
Sandra, du vet vad du vill, du är kanske inte mogen för att bestämma dig för det bara. Det lär tiden visa. Jag förstår dina känslor så innerligt. Man trodde att man var en person, ganska säker på saken och plötsligt vänds allt på ända. Man tror sig inte veta någonting längre. Men det faller snart på plats igen. När du är redo. Kram gums!
