Igår var det bgravning i Arlövs kyrka för en kär vän som dessvärre lämnat oss. Det var något av det värsta jag någnsin varit med om, och det är inget som jag vill uppleva igen. Det var så vackert med alla blommor, musiken och fotot av honom som stod på kistan.
Det som gjorde mig mest upprörd och ledsen var när hans föräldrar och mor- och farföräldrar var framme vid kistan och tog farväl. Då brast det totalt. Det finns ingen rättvisa i att en mamma och pappa ska behöva begrava sitt barn. Det är så himla orättvist att det alltid är dom bästa som försvinner först. Prästen menade på att det fanns en mening med att han lämnat oss och att han därmed lämnat plats för någon annan på jorden, precis som att det skulle få en att må mycket bättre. Kalla mig pessimistisk eller vad ni vill, men det är helt sjukt att världens underbaraste kille på 23 år ska behöva gå bort. Känslan som kom efter att gudstjänsten var över var fruktansvärd. Bara vetskapen när man gick ut från kyrkan om att kistan står kvar längst fram i kyrkan med honom i helt ensam, och att han inte skulle komma ut efter en var obeskrivlig. Även där brast det.

André: Du var en helt underbar kille och någon snällare människa får man leta länge efter. Jag kommer att sakna dina varma björnkramar och ditt stora leende som du alltid hade på läpparna. Jag är säker på att du har det hur bra som helst där du är, för du var en mästare på att få människor i din omgivning att må bra. Jag är även övertygad om att du var med oss i kyrkan igår och stod framme vid kistan och log mot oss när vi gick fram för att ta farväl av dig. Den här låten är för dig.