I lördags var vi som sagt och såg Melissa Horn. Jag hade ingen aning om att Maritza Horn var hennes mamma. Och ska jag vara helt ärlig så klingar namnet bekant utan att jag för den sakens skull har en jävla aning om vem hon är. Efter lite krimmande på Youtube hittade jag dock en del låtar. Märkliga sådana.. Efter att ha lyssnat på några stycken så får jag väl konstatera att Melissa är en mordernare variant av sin mamma. Kanske hade hon låtit så här om hon skrivit musik under samma tid?
 
Isåfall är jag glad att det är 2009 nu..



Satt även och lyssnade på min Windows mediaplayer då den här låten dök upp. Den må vara iq-befriad och totalt jävla intetsägande men jag blir skitglad när jag hör den. Den är trallvänlig och man behöver inte ens ha sångröst för att sjunga den. Med andra ord kan till och med jag nynna med utan att folk får ont i öronen.




//Sandra

November månad har varit snäll i år! Lasse förra helgen och TVÅ galet bra konserter (japp det vet jag redan nu) i helgen som kommer!
Fredag: Takida
Lördag: Melissa Horn

Ska gå på syrran på båda. Takida kommer röja som vanligt och Melissa kommer vara som bomull för själen. Det går helt enkelt inte att misslyckas.

Älskar den här versionen av Curly Sue och har säkert lagt upp den innan men det skiter jag i.

Melissas nya album är om möjligt bättre än det första. Få kan skriva så träffande texter som hon. Det skulle vara Lasse isåfall (inte så konstigt kanske när han är en av hennes största inspirationskällor). Fan vad jag tjatar om honom. Sorry... Är nog fortfarande i rus sedan i fredags. Men nu laddar jag om med Takida och Melissa inför helgen och längtar grymt mycket!!






//Sandra

Jag har medvetet väntat med att posta ett inlägg från fredagens konsert för annars hade risken varit ganska stor att det hade blivit ett oerhört fjortisliknande inlägg där adjektiven haglat som en fyllespya. Jag biter mig i fingrarna och nöjer mig med att konstatera att han återigen överträffade alla förväntningar, var fantastiskt bra och att jag fortfarande vill gifta mig med honom. Allt för hans underbara texters skull!

Sen måste jag bara nämna hans enorma ödmjukhet. Han säger inte mycket mer än Tack under i stort sett hela konserten, spejar ut över publikhavet och skakar på huvudet. Att han blir lika förvånad över antalet varje gång är lite svårt att fatta. Sedan ställer han sig och tar tag i mikrofonen. Scenen släcks ner och det enda strålkastarljuset på scenen riktas rakt på honom. Han harklar sig och berättar att han läst en artikel om tjuriga artister. Han säger också att han inte bara var omnämnd utan till och med fått en egen spalt. Och som om någon hade trott att han inte gjorde intervjuer på pin kiv så ber han om ursäkt för detta, drar en metafor om att inte börja dansa i vuxen ålder och tillägnar alla i publiken "Ett sällsynt exemplar". Det är kärlek!

 

Elden akustiskt med bara Johan Persson på piano. Genialiskt!


//Sandra

Jag läste ett inlägg hos Susanne och blev så inspirerad att skriva ett liknande. Hon skrev om sin bror. När jag läste det fylldes jag med skuldkänslor gentemot min fina fina syster.

Jag var enda barnet tills jag var 6 år. Då kom världens sötaste lilla rödhåriga varelse till världen. Hon charmade brallorna av alla med sitt eldröda lilla huvud och sitt glittrande leende. På hennes dop tittade hon storögt på prästen under hela ceremonin, sa inte ett knyst och när han lyfte upp henne i luften så log hon med hela sitt lilla runda ansikte. Jag var helt i mitt esse när alla presenter skulle öppnas och jag var så stolt över att ha en alldeles egen liten lillasyster.
Hon blev större och började gå och hennes nu lite ljusrödare hår fick gigantiska skruvlockar. Själv fick jag dras med min råttfärgade spikraka man. Våra föräldrar skildes när jag var 13 och syrran bara var 6-7. Jag minns att mamma berättade det för mig en kväll. Hon sa att jag absolut inte fick börja skrika eller göra något som väckte min syster som låg och sov. Sen berättade hon att pappa skulle flytta. Jag förstod först inte alls. Varför skulle han göra det? Varför skulle vi flytta? Sen förstod jag vad det var frågan om och började stortjuta, trots vad mamma sagt om att inte väcka Sara. Jag vet inte om hon riktigt förstod då vad det var frågan om, det är fortfarande lite suddigt i mitt eget minnet. Men jag vet att jag tyckte så synd om henne som var så liten och var tvungen att gå igenom detta. Jag såg henne framför mig där hon satt på sin älskade gunghäst med sina röda korkskruvar i tofsar och log som om det inte fanns några bekymmer i världen. Dessutom var hon ju pappas lilla tjej.
Mamma, jag och syster flyttade till en lägenhet och fick börja anpassa oss till att leva vardagen själva och det var väl här jag började bli elak. Jag var inte elak så att jag gjorde henne fysiskt illa men jag var inte heller någon bra syster. Jag började komma upp i tonåren och tyckte bara hon var jobbig. Jag fick lova mamma att hon skulle få gå med mig till skolan eftersom mamma var tvungen att åka till jobbet innan vi gick. Om jag inte minns helt fel så tvingade jag henne att plocka fram frukosten varenda morgon, alltid med löftet att jag skulle göra det nästa gång, vilket jag aldrig gjorde. Jag retade henne för att hon hade en parfym som luktade tant, som hon hade fått av mormor och när vi gick till skolan fick hon aldrig gå med oss utan fick hålla sig flera meter bakom. Helst skulle jag sucka över hur jobbig hon var också inför mina kompisar. Allt det här minns hon som om det vore igår och det gör mig fruktansvärt ont och jag kommer fortsätta att försöka kompensera för mina förvirrade tonår så länge jag lever.
Min syster är numera utbildad socionom och en av de mest omtänksamma och klokaste människor jag känner. Jag har kommit på mig själv att försöka beskydda henne vid flera olika tillfällen och situationer. Nu. När hon är vuxen och kan ta vara på sig själv bättre än någon jag känner. Jag är otroligt stolt över den hon blivit och alltid har varit.
Hon är min allra bästa vän och jag älskar henne så mycket att det inte går att beskriva i ord!



Denna är till dig syrran, du är min rödhåriga lilla ängel! (2:44)

Den 14 december är det återigen dags för Musikhjälpen! Denna gången sänder man det från Avenyn i Göteborg. Riktigt bra koncept och perfekt för sömnlösa nätter eller tidiga mornar. Alternativt de dagar det bara går skit på tv (vilka är många..) Det blir nya "programledare", något jag var lite skeptisk till, men sen såg jag att Timbuktu var med och då kand et ju inte bli annat än bra!! Förutom han är det Christer Lundberg från Christer i P3 och nån tjej, Ametist Azordegan, som jag aldrig hört talas om. Blir säkert skitbra, jag ser iallafall fram emot det.

Kalla mig bakåtsträvare/egoist eller whatever men jag hade hellre sett att dom sände från Malmö i år igen.

 
          Anno 2009                                          Anno 2008


//Sandra

Idag hämtade jag ut min Kent-box! Som vanligt när det gäller musikboxar och Kent så blev jag inte besviken! Boxen innehåller:

CD-skivan RÖD
USB-minne
Vykort
En bok
3 vinylskivor

Eftersom jag inte har någon LP-spelare än (Note to self: KÖP!!) vet jag inte riktigt vad vinylskivorna innehåller förutom den ena som är nya albumet.
Boken är helt fullspäckad med helt fantastiska bilder. Underbart! Mina väggar hemma i Malmö kommer bli snyggast i stan!!


Boxen i sin helhet.


Boken och vinylskivorna i fodral. Vackert!

//Sandra

Vi må vara uppvuxna på landet men varken jag eller syrran är några countryfreaks. Vissa låtar tycker jag dock är skitbra och rätt mysiga. Man kan nästan känna hödoften sticka i näsan och höra korna råma i bakgrunden där i den varma ladan bland cowboyhattar, rutiga skjortor och boots.
En av dessa låtar är Dolly Partons Jolene! Idag hittade jag en helt underbar version av The White Stripes. Den där hesa rösten gör den helt fantastisk (det enda jag kan anmärka på är att han blir en aning skrikig emellanåt). Annars blir det rock, country och en massa känsla. Genialt! Jag fullkomligt älskar gitarren!
Det tar ca en minut innan låten kommer igång, men ta er tiden, det är värt det. Jag lovar!



//Sandra

Kents releaseparty i New York! Underbart!! Jag förbokade skivan, men eftersom den redan släppts och inte dykt upp här så vete gudarna vad som hänt?? Fast vänta lite nu, jag kollade ju aldrig posten i fredags... Eller var det specialutgåvan jag förbokade? Den kanske kommer senare? Dåligt förvirrad...



//Sandra

Åh vad jag längtar till den 20 november nu!!!! Att höra Elden med ett enkelt ensamt pianointro är helt fantastiskt! Jag vräkte upp Ett sällsynt exemplar på helskärm och har nog aldrig längtat så mycket efter en konsert förut. Nya skivan är så jävlajävla bra! Jag har dessutom hört att han kör Kom ihåg mig själv med en elgitarr. Kan ju bli hur bra som helst.
Okej, slut på adjektiven nu, jag vet att jag är tjatig men detta är kärlek för mig ;)



//Sandra

I helgen köpte jag tre nya böcker. Jag har inte hunnit börja på någon av dom ännu men ser verkligen fram emot den första här: Peter Rätz eftersom jag läst Infiltratören och Hanteraren innan och detta handlar om den mest aktiva och infiltrerande av undercoveragenterna som var Sergeant at arms inom Bandidos och senare livvakt åt Hells Angels president. Allt samtidigt som han samarbetade med svensk polis.
Jag vet, jag är en nörd men jag älskar såna här böcker!!

Liams bok ska bli kul att läsa eftersom jag var sååå hooked på Sökarna när den filmen kom ut. Ser jag den idag så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt det urusla agerandet från många av skådisarna och håll med om att den är bra jävla konstig?! Men trots allt är den en klassiker. (Vem kan glömma repliken "bor du i skåpet eller??") Liam har väl sett ljuset och blivit frälst på något vänster mig veterligen och jag har inga jätteförhoppningar men det ska ändå bli roligt att läsa den.

Just nu håller jag på med GW:s bok Mellan sommarens längtan och vinterns köld som är den bästa jag läst av honom. Jag började med Samhällsbärarna, Grisfesten och Profitörerna men blev inte särskilt imponerad men den här gillar jag grymt mycket.



Peter Rätz av Dick Sundevall
Infiltratören av Lasse Wierup (som skrev Svensk maffia)
Insidan av Liam Norberg
Lasermannen av Gellert Tamas
Hanteraren av Dick Sundevall
Mellan sommarens längtan och vinterns köld av Leif GW Persson

Vad läser NI??

//Sandra

Så var vintern här på allvar. Idag är det verkligen smällkallt och hur mycket filtar och skit jag öser på mig så fryser jag halvt ihjäl! Och är konstant trött.. Om det beror på helgens festrace (2 dagar i rad är fan mer än jag klarar av nu för tiden!) eller om det också beror på helvetesvädret vete fan. Helt klart är iallafall att jag sällan eller aldrig finner något kul med den här tiden på året. Det skulle isåfall vara att man kan sitta inne med tända ljus och inte göra ett jota, och göra det med gott samvete. Fast då är det å andra sidan alltid någon tomte som ska kuta förbi med reflexväst och toppluva.

Nu ska jag sluta tjura, ett glädjeämne i mörkret är faktiskt Tove i Idol, hur cool är hon inte?!





//Sandra